Fia & Roll

Verktyg

Tipsa en kompis
Share |

Ädelförfarande

Nikola Perscheids Bromoljelåda, för bromoljepigmenttryck. TM 25168. Foto: Tekniska museets arkiv.

Nikola Perscheids Bromoljelåda, för bromoljepigmenttryck. TM 25168. Foto: Tekniska museets arkiv.

Fotografiska bilder på papper kan framställas med flera olika metoder. Under 1800-talet blev ett flertal olika tryckformer populära bland konstfotografer. Samlingsnamnet för dessa tekniker är ädelförfarande.

De flesta ädelförfaranden kännetecknas av låg ljuskänslighet och kräver bättre kontrast än vanliga bilder. Fotografen behöver väldigt få redskap och när negativen är framkallade behöver man inte heller arbeta i ett mörkt rum. Det enda som gäller är att inte utsätta bilden för direkt solljus.

Platinotypi

Bilder som trycktes på silverpapper hade inte en särskilt lång hållbarhet. Därför började fotograferna experimentera med andra tekniker redan under 1850-talet.
Det var då det kom fram att även platinasalter och ämnet järn(III)oxalat var ljuskänsliga. Platinasalterna var inte tillräckligt ljuskänsliga för att kunna användas inom fotografin, men när de kombinerades med järn(III)oxalat på ett fotopapper gav det mycket bra resultat.

Järn(III)oxalat innehåller en järnatom som saknar tre elektroner och är positivt laddad. När den träffas av ljus sker det en kemisk reaktion då järnoxalat reduceras, det vill säga att det tar upp en elektron.

Inom planotypin kontaktkopieras bildnegativet på ett papper täckt med järn(III)oxalat och platinasaltlösning. När järn(III)oxalat reduceras får man en bild bestående av järn(II)salt. Platinasalterna påverkas inte. För att framställa en platinabild som motsvarar järn(II)salter använder fotografen än framkallningslösning som reducerar platinasalter som ligger i kontakt med järn till metalliskt platina. När framkallningen är klar finns det två bilder som ligger på varandra, en järnbild och en platinabild. Järnbilden är inte varaktig och kan tvättas bort.

Engelsmannen William Willis var den förste som lyckades framställa och patentera en platinotyp. 1879 började han även tillverka platinapapper kommersiellt. Platinapappret blev en säljsuccé och användes flitigt av konstfotografer. Platinotypi var väldigt populär under flera decennier. Sedan blev platina mycket dyrare. Till slut konkurrerades platinapappret ut av nytt och förbättrat silverpapper som utvecklades i början av 1900-talet.

Bromoljetryck

Att små silverpartiklar kunde exponera gelatin som gjorts ljuskänsligt enligt Talbots metod var det många som kände till. Fotokemisten E. J. Wall kom på ytterligare ett sätt att använda ljuskänsligt gelatin inom fotokonsten. 1907 skrev han den första artikeln om bromoljetrycket.

Tekniken går ut på att man gör en gelatinhinna som sitter på ett fotopapper ljuskänslig, vilket innebär att de partierna som utsätts för ljus blir hårda. Sedan trycks gelatinhinnan och ett negativ som ska kopieras ihop. När exponeringen är klar läggs gelatinhinnan i vattnet och de gelatinpartierna som inte är hårda sväller upp och en relief bildas. Denna kan sedan färgas in med oljefärg. Färgen fastnar inte på gelatinpartierna med stor vattenhalt. Bromoljetryck ger fotografen stor frihet vad gäller skapandet av unika bilder. Tekniken kräver dock fingerfärdighet och övning.

Flera kända fotografer har arbetat med bromoljetryck, bland annat tysken Nicola Perscheid (1864-1930). Han var mest känd för sina porträtt. 1913 vann han första pris på en stor fotoutställning i Münich med ett bromoljetryck. Samma år höll Perscheid ett föredrag för Svenska fotografernas förbund. Föredraget blev en stor succé. I Tekniska museets samlingar finns utrustningen för ädelförfarande, ”Nicola Perscheids Bromoljelåda”, med en bruksanvisning på svenska (TM25168).

Porträtt av "Kejsarprinsen" Napoleon IV, mellan 1870 och 1879. Woodburytryck. Foto: Gösta Florman. Tekniska museets arkiv.

Porträtt av "Kejsarprinsen" Napoleon IV, mellan 1870 och 1879. Woodburytryck. Foto: Gösta Florman. Tekniska museets arkiv.

Woodburytrycket

Woodburytrycket var en fotomekanisk process som uppfanns av engelsmannen Walter Bentley Woodbury (1834-1885). Han tog patent på sin metod 1866.
Metoden innebär att fotografen skapar en gelatinrelief som sedan täcks med bly och trycks ihop med det. Detta producerar ett avtryck i metallen. Avtrycket färgas sedan in med pigmenterat gelatin. Det hela trycks ihop med papper eller annat material som gelatinet kan fästa på. Woodburytrycket var en mycket populär teknik. Det användes flitigt mellan 1870 och 1900, främst för att illustrera böcker.

Alexandra Selivanova

Kontakta sidansvarig: Peter du Rietz

Senast uppdaterad: 2010-09-21

Hitta hit

Museivägen 7, Gärdet i Stockholm.
Buss 69 till Museiparken.

Vackra promenad- och cykelvägar utmed Djurgårdsbrunnskanalen.

Öppettider & priser

Mån – fre kl 10 – 17. Ons till kl 20
Lör – sön kl 11 – 17
Bibliotek & arkiv: boka tid

Barn 0 – 6 år gratis | 7 – 19 år: 40 kr
Vuxen: 120 kr

Grupp- och andra rabatter

Kontakt

Tekniska museet
Box 27842 | 115 93 Stockholm
Tel: 08-450 56 00

info[at]tekniskamuseet.se

Kontakta medarbetare